Birgit Schlyter

Hem

E-bok

Kontakt

Essäer/Artiklar

PRESENTATIONER:

Målarinnan Anna Cassel
Makt och maskulinitet i Turkiets politiska litteratur
Vart är Turkiet på väg?
Turkietturkiska – ett nytt idiom för en ny stat
För honom är ingenting heligt …
Hıdiv kasrı – den siste egyptiske khedivens palats i Istanbul
Centralasien / Centrala Eurasien som kulturhistorisk och geopolitisk region
Arabisk identitet i det postsovjetiska Uzbekistan
Förtryckta uigurers språk och kultur

Målarinnan Anna Cassel

Anna Cassel (1860-1937) är en svensk konstnär som hittills varit i det närmaste bortglömd och stått i skuggan av den betydligt mer kända samarbetspartnern och vännen Hilma af Klint (1862-1944). Nu börjar hon komma fram som den självständiga bildskapare – eller, med Annas egen yrkesbeteckning, ”målarinna” – som hon trots allt var.

Anna Cassel levde hela livet nära sin barndoms familj, där minnen av herrgårdslivet på Svanå järnbruk med mycket musik och annan kultur förblev en sammanhållande länk mellan syskonen. I vuxen ålder och efter sin utbildning på Konstakademien i Stockholm sökte sig Anna tillsammans med systrar, vänner och andra konstnärer till spiritualismen och det visionära. Kanske spanade hon efter ett uttryck för det eviga med sitt intresse för allt ifrån forntida kosmologi till den moderna vetenskapens nya världsbild.

Att Anna Cassel i sitt konstnärskap var starkt präglad av sin kristna fostran märks tydligt, inte minst i de sena spiritualistiskt influerade och i varierande grad abstraherande verken. Målningen nedan med ett smalt kors, ros, strålglans och gyllene cirklar är en god representant för Annas visionära konst från den tid då hon i en liten krets av kvinnliga vänner deltog i seanser för kontakt med andar.

Olja och metallfärg på duk.
Osignerad.

Konstverket förvaras hos Antroposofiska Sällskapet i Järna, söder om Stockholm. Det har daterats till 1915 och finns avbildat i Almqvist & Birnbaum (eds), Anna Cassel: The Saga of the Rose (2023), s. 57.

Essän Myt, vision och vetenskap i Anna Cassels konst kom till inom ramen för det projekt som finns omnämnt på den här webbplatsen under rubriken Spiritualism och egyptomani i svensk konst från tidigt 1900-tal.

Makt och maskulinitet i Turkiets politiska litteratur

Den politiska turbulens som präglat Turkiets 100-åriga historia har satt många spår i landets skönlitteratur. Någon månad efter det senaste militära kuppförsöket den 15-16 juli 2016 publicerade jag essän ”Jesus i den hårdföra manlighetens Turkiet” om den politiserade prosakonst som växte fram efter militärkuppen 1971. Den så kallade 12 mars-litteraturen från det konfliktfyllda 1970-talet kändes åter relevant.

Två av de publikationer som behandlas i essän om makt och maskulinitet
i Turkiet.

Vart är Turkiet på väg?

Inför det turkiska presidentvalet i augusti 2014 skrev jag artikeln ”Splittrat Turkiet vid politiskt vägskäl”. Det var första gången Turkiet skulle få en folkvald president. Den dåvarande premiärministern Erdoğan tog hem spelet trots ett behjärtansvärt försök av de två största oppositionspartierna att lansera en gemensam välmeriterad och respekterad motkandidat. Det framgår med all tydlighet av min text att det inte var något harmoniskt och välmående land Erdoğan nu var inställd på att styra med än fastare hand som de facto exekutiv president.

På strandpromenaden längs Bosporen i Emirgan, där jag bodde vid den tiden, hade oppositionella satt ihop klisterlappar till ett ’Nej’ inför folkomröstningen den 16 april 2017 om en förstärkning av presidentmakten. Ja-sidan vann och Erdoğan blev alltmer auktoritär.

Turkietturkiska – ett nytt idiom för en ny stat

1900-talets turkiska språkreform är en av de mest drastiska och mest genomgripande språkreformer som världen hittills skådat. Det är en rafflande historia iscensatt i ett sedan gammalt mångspråkigt land ( ”det mångsröstade Turkiet” ) och kännbar ända in i våra dagar.

Skulpturgrupp vid färjeläget i stadsdelen Kadıköy på den asiatiska sidan av Istanbul. Kemal Atatürk undervisar två skolbarn i det latinska alfabet som antogs av det turkiska parlamentet den 1 november 1928.
Foto: Paul Schlyter.

För honom är ingenting heligt …

Vem är det här, då? Jo, förstås, den slagfärdige och fräcke Nasreddin Hoca – på tvärs med det mesta, inte minst sig själv. Teckningen är gjord av konstnären Abidin Dino.

Hoca är populär hos både stora och små. Han är ständigt aktuell, och nya historier kommer till, trots att han anses ha varit död i hundratals år – om hans fysiska person nu någonsin har existerat. Kapitlet ”Hocas finurligheter och andra visdomsord” i min bok Utsiktsplats Istanbul var särskilt roligt att skriva.

Hıdiv kasrı – den siste egyptiske khedivens palats i Istanbul

När jag bodde i Emirgan vid Bosporen 2015-2017, såg jag från min terrass tornet på den siste egyptiske khedivens palats i Beykoz på den asiatiska sidan av Istanbul. I kvällsmörkret stod det där i ett gyllene sken.

Foto: Paul Schlyter.

Vid ett besök tillsammans med studenter och forskare från mitt dåvarande universitet – Boğaziçi (Bosphorus) University – fick vi lov att gå upp i palatstornet. Bosporens vatten var turkosfärgat efter en planktonexplosion i Svarta havet. Emeliania huxleia heter mikroorganismen, och den sägs vara gynnsam för djurlivet i sundet, inte minst hamsi – Istanbulbornas älskade ansjovis.

Med sitt mondäna liv i Kairo och Konstantinopel bidrog den egyptiska khedivdynastin till västerniseringen av det moderna Turkiet, samtidigt som Europa uppvaktade det sönderfallande Osmanska riket med en kombination av stormaktskamp och kultur, skriver jag i essän ”Egyptiska khedivers mondäna liv i ett Konstantinopel på fall”.

Khedivens palats, byggår 1907. Foto: Paul Schlyter.

Centralasien / Centrala Eurasien som kulturhistorisk och geopolitisk region

En gång i tiden talade man om Väst- och Östturkestan, men de benämningarna används inte längre på kartor över dagens värld och kan i vissa läger rentav uppfattas som provokativa. Det innerasiatiska landområde som de varit förknippade med är i vår tid indelat i stater och provinser som politiskt sett inte skulle kunna – eller ens vilja – bilda någon större turkestansk region. Ett vanligare namn idag är Centralasien eller, om man vill betona kopplingen mellan asiatiskt och europeiskt, Centrala Eurasien. Vilken benämning vi än väljer, tvingas vi konstatera att avgränsningen är vag och öppen för olika uppfattningar. Säkert är dock att den region vi försöker ringa in till största delen består av samhällen som är starkt präglade av sitt urgamla kulturarv, samtidigt som de under det senaste seklet genomlevt flera rätt skilda och omvälvande förvandlingar.

Tre essäer om Centralasien / Centrala Eurasien i såväl historiskt som nutida perspektiv är ”Kulturskatter förevigas i virtuell värld”, ”Kulturtraditioner från det gamla Västturkestan” och ”Nya positioner i geopolitikens svarta hål”, skrivna i samband med resor och internationella forskarmöten.

Arabisk identitet i det postsovjetiska Uzbekistan

Vi befinner oss i Djejnov i södra Uzbekistan, inte långt från Termez, en gammal stad känd sedan Alexander den stores dagar och en gång handelsstation i det norra Sidenvägssystemet. Det är för tillfället lugnt vid den afghanska gränsen; Sovjetmakten, som år 1979 invaderade Afghanistan via Termez, finns inte längre, och det är ett par år före den amerikanska vedergällningen mot Afghanistan efter terrordåden i New York.

Tre fjärdedelar av Djejnovs befolkning utgörs av araber – en folkgrupp på närmare 10 000 personer.

En kvinna i byn Djejnov i södra Uzbekistan. Hon tillhör den lilla folkspillra som finns kvar efter de araber som kom till Västturkestan med islam på 600- och 700-talen.

Efter Sovjetunionens upplösning andas Djejnov-araberna frihet och tycker sig ha fått bättre chans att bejaka och konsolidera sin arabiska identitet. De politiska förhållanden som råder idag kan emellertid innebära nya svårigheter och begränsningar. Även om de under sovjetisk tid ofta kunde känna sig vara bortglömda och till och med förnekade, lever de nu i ett samhälle som är mitt uppe i ett forcerat statsbygge med därtill hörande behov av nya definitioner av nationell identitet och en för hela staten genomgripande standardisering – inte minst på det språkliga och kulturella området.

Förtryckta uigurers språk och kultur

Förtrycket av uigurerna – en folkgrupp på ca 13 miljoner människor – i Kinas nordvästra provins Xinjiang tar sig allt brutalare former. Ett starkt svenskt stöd för uigurisk kultur finns dock tack vare det akademiska arvet efter ambassadören och turkologen Gunnar Jarring, skriver jag i essän ”Toppdiplomaten som blev uigurernas bästa vän”.

Snart publiceras ett stort lexikon som speglar språkbruk och vardagsliv bland uigurerna under tidigt 1900-tal i dåtidens Östturkestan: Turki_Lexicon.Forthcoming.

Diplomaten och FN-medlaren som en gång var ung doktorand och red över Pamir till fältarbete bland uigurerna i Xinjiang.

Som pensionär reste Jarring tillbaka till Xinjiang 1978 och blev då avtecknad under ett besök på en mattfabrik i Kashgar.