|
Hem | E-bok | Essäer/Artiklar | Krönikor | Anslagstavla | Kontakt |
|
|
De turkspråkiga folken uppgår idag till närmare 150 miljoner och är en av de större folkgrupperna i världen. Deras geografiska domäner från östra Europa till det nordöstra hörnet av Asien breder ut sig inom ett till stora delar sammanhängande bälte motsvarande en tiondedel av jordens landyta. Det numerärt största turkfolket är de cirka 70 miljoner människor som utgör majoritetsbefolkningen i dagens Turkiet, den främsta arvtagaren till det en gång så mäktiga och för Europa till och med skrämmande Osmanska riket. Turkiet påminner kanske mer än något annat land om det kulturhistoriska kontinuum som sträcker sig över den eurasiatiska landmassan – en kultursfär präglad av människors rörlighet, möten mellan språk, religioner, konstarter etc. och under det senaste årtusendet en allt vidare utbredning av turkisktalande folkgrupper. Så gott som hela den turkspråkiga världen bortom Turkiet – främst då det vi i dagligt tal kallar Centralasien – befann sig under den sovjetiska eran inom den kommunistsocialistiska intressesfären. Efter Sovjetunionens upplösning för drygt 30 år sedan lever nu dessa turkfolk under helt andra betingelser än tidigare. Nya samhällsramar upprättas med kulturellt nytänkande och ett nytt språkbruk. Med de maktförskjutningar som ägt rum efter kalla krigets tidevarv har Centralasien fått ökad betydelse som en ny politisk joker mellan Europa och Fjärran Östern. |
Turan, Ergenekon och turkarnas röda äpple · 33 »Du är då en riktig turk« · 47 Kemalismen och de »vita« turkarna · 67 Från osmanska till turkietturkiska · 85 Turkiets litterära förvandling · 115 Hocas finurligheter och andra visdomsord · 139 Svenska Forskningsinstitutet i världsstaden Istanbul · 155 Uzbekistan efter Andizjan · 193 Västturkestan i kulturhistoriskt ljus · 20 Kvinnorösten från Kokand · 229 Uzbekistan firar sitt förflutna · 241 Språk och politik i det forna sovjetiska Centralasien · 265 Tillbaka till ett svunnet Östturkestan · 291 Tur och retur Turan · 315 Foto: Paul Schlyter. |