|
| Hem | E-bok | Essäer/Artiklar | Krönikor | Anslagstavla | Kontakt |
|
|
|
Böök jämför generalen Mustafa Kemal, sedermera Kemal Atatürk, med Engelbrekt och Gustav Vasa: den oförvitlige hjälten som tar över rodret och styr mot nya djärva mål, när alla andra söker sig bort från det sjunkande skeppet för att rädda sitt eget skinn. Diplomaten Johannes Kolmodin, som Böök bodde hos under vistelsen i den osmanska huvudstaden, tycks ha haft samma inställning. Kolmodin hade avgivit ett ännu tidigare vittnesmål i DN-artikeln ”Osmanernas sångare i sorg: Krisen och kriget i turkisk diktning” den 25 september 1921 med bland annat en översättning av ”Självständighetsmarschen”, Turkiets nya nationalsång antagen den 12 mars det året. Nu är bilden av turkarnas befrielsekamp betydligt mer komplicerad än det intryck man kan få genom rapporter av det här slaget. Osmanska riket stod inför sitt totala sönderfall och hotades inte bara av interna uppror och stridigheter, utan också av utländska makter som gått segrande ur första världskriget. Det var ett fortsatt krig på flera fronter. Det mänskliga lidandet måste ha varit ohyggligt till följd av svält och epidemier, etnoreligiösa motsättningar, skändningar, fördrivningar, plundring och mord. Vid Bööks besök i Konstantinopel, befann sig Atatürk i Ankara – dödsdömd för tilltaget att tillsammans med sina anhängare ha inrättat en nationalförsamling och därmed utmanat det politiska etablissemanget runt sultanen. Splittringen var redan djup mellan sultanhovet och de politiska krafter som sedan 1908 innehaft den verkliga regeringsmakten under ledning av den ungturkiska ”Unions- och framstegskommittén” – en sammanslutning som Atatürk också hade tillhört fram till dess upplösning 1919. En långt ifrån enad front bland politiska och militära motståndsmän försvagade frihetskampen. Det som främst bidrog till att leden slöts under Atatürks disciplinerade och fasta kommando kan ha varit de yttre hoten. Grekland hade ockuperat staden Izmir och områden längs den egeiska kusten, där även Italien försökte hålla sig framme, medan kolonialmakterna England och Frankrike utöver egna ambitioner och aktiviteter i osmanernas arabiska provinser till slut också ockuperade Konstantinopel/Istanbul. Den siste sultanen avsattes av nationalförsamlingen i Ankara och flydde landet med brittisk hjälp. Atatürk valdes till president. Det politiska program som kommit att kallas kemalismen efter hans förnamn lade grunden till den nya sekulära Republiken Turkiet. Atatürk fortsätter att vara landets fixstjärna – den vördade landsfadern som man alltjämt aktar sig för att säga något nedsättande om eller ens skämta om. Till och med dagens starke man Erdoğan är försiktig, om än med indirekta gliringar allt emellanåt, som då han en gång undslapp sig en antydan om att Atatürk hade varit en fylltratt. I ett tal till partikamrater i parlamentet den 28 maj 2013 ifrågasatte han rimligheten i att följa alkohollagar instiftade av ”två fyllon”. Opposition och media var inte sena med begära en förklaring; kunde premiärministern rentav ha menat Atatürk – en man känd för att inte ha spottat i rakiglaset – och kanske möjligen hans närmaste medarbetare och efterträdare på presidentposten İsmet İnönü, vilka dryckesvanor denne nu kunde ha haft. Något klargörande om vilka som åsyftats kom aldrig, men budskapet var tydligt nog: Religionens lagar är klokare än en alkoholiserad mans påfund. Presidenten Erdoğan släpper inte frågan om den fördärvliga alkoholen och förmanar: Folk borde nöja sig med yoghurtdrycken ayran. Punkt! Med sin auktoritära ledarstil kan Erdoğan sägas ha vissa likheter med Atatürk, som också förväntade sig att bli åtlydd utan vidare diskussioner. Men Atatürk verkade under andra förhållanden och det var lättare för honom att agera diktator i ett Turkiet, som på den tiden var en enpartistat tillräckligt fattig och socialt outvecklad för att mer eller mindre omöjliggöra verklig opposition. Republiken Turkiet är 30-talet år äldre än Recep Tayyip Erdoğan. När han föddes 1954, hade landet fått sin första regering från ett parti annat än det som Atatürk hade grundat, och böneutropen fick åter igen göras på arabiska. Erdoğans familj hörde till en muslimsk släkt från Svartahavskusten. Efter några barndomsår i Rize flyttade han med familjen tillbaka till Istanbul. Där tillbringade han tonåren med att spela fotboll och sälja sesamkringlor, innan han blev intresserad av politik och anslöt sig till det konservativa Nationella Frälsningspartiets ungdomsförbund. Då hade den turkiska inrikespolitiken radikaliserats i en ny kemalistisk anda efter de första två militärkupperna 1960 och 1971 och ett vänsterliberalt uppsving under Bülent Ecevits regering och dennes hantering av Cypernkrisen 1974. I mitten av 1970-talet var jag student i Istanbul. Republiken hade nyligen fyllt 50 år. Den sekulära kemalismens fäste i det turkiska samhället tycktes mig vara så starkt, att jag några år senare var övertygad om att landet inte skulle påverkas nämnvärt av den islamisering av Mellanösternpolitiken som inleddes med revolutionen i Iran 1979. Så fel jag hade! Ett nytt förhållande till islam började märkas redan under Turgut Özals neoliberala regeringstid efter den tredje militärkuppen 1980, då politiker hade satts i förbudskarantän och nya partistrategiska agendor behövde lanseras. Nationella Frälsningspartiet, där Erdoğan hade börjat göra sig ett namn, stöptes om i olika islamistiskt profilerade formationer, vilket fick militären 1997 att ännu en gång ingripa och tvinga bort en koalitionsregering med i dess tycke konstitutionsvidriga religiösa förtecken. I denna härva av ombytliga lojaliteter och allianser tog Erdoğan initiativet till ett nytt politiskt parti, AKP – Adalet ve Kalkınma Partisi, Rättvise och Utvecklingspartiet. Han har sedan dess, i drygt två decennier, varit den dominerande rösten i den turkiska samhällsdebatten. När jag 2012 flyttade till Turkiet igen för att under tre år vara chef för Svenska Forskningsinstitutet i Istanbul, pekade allting än så länge framåt och uppåt. Efter sina första 10 år vid makten hade AKP-regeringen fått ordning på den turkiska ekonomin och tagit lovvärda steg i riktning mot en ökad förståelse och kanske till slut en lösning av den kurdiska frågan. Förhandlingarna med EU för ett framtida medlemsskap gick visserligen trögt men var ännu inte lagda på is. Ett år senare, våren 2013, kom upploppen i Geziparken vid Taksimtorget i Istanbul, och affärsgatan İstiklal Caddesi fylldes med tårgas. Protesterna mot det styrande AKP-partiet och en allt ilsknare Erdoğan spred sig till andra städer. I Ankara såg jag ungdomar som marscherade en gata fram och skanderade ”Vi är Atatürks soldater”. Demonstrationerna fick vissa att hoppas på en mer samlad och kraftigare opposition. Därav blev det inte mycket, men något slags uppvaknande kan det ändå ha inneburit, även om den mest kännbara effekten hittills varit en ökande polarisering av turkisk inrikespolitik. Jag blev kvar i Istanbul tre år till, 2015-2017, som gästprofessor vid Boğaziçi (Bosphorus) University – ett av landets mest progressiva universitet. Dagarna efter det militära kuppförsöket den 15-16 juli 2016 skakade mina turkiska universitetskolleger på huvudet åt det propagandanummer AKP-regeringen lyckades förvandla den här händelsen till. Desto mer alarmerade blev de dock av den politiska häxjakt som sedan följde. Inför parlaments- och presidentvalet den 14 maj 2023 säger samma kolleger vid Bosporenuniversitetet att de känner sig mer förvissade än någonsin om att Erdoğans auktoritära ledarstil har förlorat sin magi; hans demagogi förmår inte längre maskera politisk repression och bigotteri. Särskilt den stora kadern av unga väljare ser ut att vilja ha något annat. Efter min felgissning i slutet av 1970-talet om det sekulära Turkiet säger jag ingenting den här gången, utan väntar och ser … |
|
Den osmanska erövringen av Konstantinopel/Istanbul 1453 blir jag påmind om, när jag från min terrass ser och hör trafiken över den andra Bosporen-bron – döpt efter erövraren Mehmet. I närheten av bron, på den europeiska sidan av sundet, finns Rumeli Hisarı, en av de fästningar som sultanen Mehmet och osmanerna byggde under belägringen av det östromerska Bysans. Alldeles intill Rumeli Hisarı ligger det välkända Boğaziçi Üniversitesi – Bosporen-universitetet. Från början var det ett privat amerikanskt college, grundat på 1860-talet. Med den nya turkiska republiken blev Robert College, som det hette på den tiden, en sekularismens högborg bland landets lärosäten och en elitskola för många blivande ledare inom politik, affärsvärld och diplomati. På 1970-talet övergick skolan i statlig ägo och är nu ett av landets främsta universitet. Där är jag gästprofessor 2015-2017 – vid en tid då Turkiet åter igen är på väg att förvandlas. Att ha sekularism som ett starkt varumärke, och att uttala åsikter som misshagar presidenten och den sittande regeringen är ett risktagande snarare än någonting annat i dagens Turkiet. Forskningsenheten för Asienstudier, som jag är knuten till, skulle ha flyttat in i en återupprättad byggnad på ett ställe inom universitetsområdet där en gång en muslimsk orden hade haft sitt säte. Protesterna från religiösa kretsar lät inte vänta på sig. Att icke-muslimsk och areligiös forskningsverksamhet skulle få bedrivas på tidigare helig islamisk mark kunde icke tolereras. Något samlat sekulärt forskningscentrum i bysantinologi och Asienstudier blev det aldrig. När turkiska akademiker, däribland en docent från Bosporen-universitetet en kort tid därefter arresterades för att de undertecknat ett upprop mot våldsutvecklingen i sydöstra Turkiet, hävdade de sin medborgerliga rätt att uttala kritik mot sitt lands regering. Efter några veckor i fängelse släpptes de – i väntan på fortsatt rättegång några månader senare. Genom en inte alltför subtil retorik från makthavare med anspråk på tolkningsföreträde förväntades dessa akademiker inse att, om man som undertecknare av ett upprop säger sig vilja ha slut på sammandrabbningar och dödande och mellan raderna kritiserar makthavarna för att de undergräver fred och frihet, blir man en maktens fiende och därmed terrorist, och terrorister ska bekämpas – vare sig de har vapen i sin hand eller bara tar ord i sin mun. På så vis kan perspektivförskjutningen drivas allt hårdare och bli alltmer låst i en ny ”normalitet” – en ny polariserad normalitet med ett ”vi” och ett ”dom”, där oberoende och frihet verkar vara ord som snart tömts på innehåll och riskerar att mista sin plats i vokabulären. Medan jag som gäst i landet grubblar över vart friheten tagit vägen, kämpar många i min närhet – med livet som insats – för att vinna den tillbaka. Var finns friheten? Finns den på min terrass, där jag sitter och blickar ut över sundet och den ständiga trafiken från ett hav till ett annat, från ena världsdelen till den andra? Men vad är den ”friheten” värd, om jag inte kan känna den tillsammans med kolleger och grannar som jag delar min vardag med? Borde inte frihet vara förankrad i en gemenskap? Borde inte frihet bygga på tillit – en förvissning om att rätten att uttala sin åsikt i ett samhälle grundat på demokratiska principer skyddas av gemenskapen? |
|
Under sin halvsekellånga existens har SFII utvecklats till ett mångsidigt forskningscentrum på det svenska generalkonsulatets historiska tomt norr om Gyllene Hornet. Samtidigt har alla de politiska förändringar som ägt rum i regionen gjort Istanbul till en första rangens utkikspost. Då SFII inrättades 1962, hade den turkiska republiken efter 40 års omvälvande stats- och nationsbygge just haft sin första militärkupp. Några år senare eskalerade Mellanösternkrisen till ett bestående internationellt trauma. När slutligen kalla krigets dagar var över, öppnades portarna till det som en gång varit handelskaravanernas och turkfolkens vandringsvägar genom det inre av Asien. Istanbulinstitutets geografiska verksamhetsområde har vidgats under årens lopp. Utöver Turkiet och kringliggande regioner bevakas stora delar av det Eurasien där för närvarande ett allt stöddigare Ryssland gör anspråk på ökat inflytande. I samarbete med forskningscentra i Öresundsregionen (Malmö, Köpenhamn, Roskilde) höll SFII i somras (2014) en workshop om nationella identiteter och transnationella strömningar i Turkiet och Eurasien. I november kommer en ny workshop inom samma svensk-danska nätverk, denna gång med fokus på arbetsmigration. Enbart Turkiet skulle vara skäl nog att vilja vara på plats i Istanbul. Med en alltmer auktoritär president och ett partietablissemang som innehaft regeringsmakten i över ett decennium präglas landet av antagonism och repressiv våldsmentalitet – en hatbubbla som kan brista när som helst. Studenter vid SFII har startat ett forum – ”Today Talks” – där de tar upp aktuella sociala frågor till diskussion (sociala medier, kvinnors möjlighet att göra sig hörda etc.). Genom sitt fysiska läge är Turkiet inte bara ett geopolitiskt utan också ett geokulturellt viktigt land. Det har i alla tider varit en genomfartsled med allt vad det innebär av handelsutbyten och kulturflöden. I ett tvärvetenskapligt projekt vid SFII, SFII är en unik svensk forskningsmiljö i Istanbul och en internationell mötesplats av rang. Den stora boksamling efter ambassadör Gunnar Jarring (1907–2002) som Kungl. Vitterhetsakademien donerade till SFII i samband med institutets 50-årsjubileum 2012 är ett betydelsefullt bidrag till den här miljön. Genom Verksamheten vid det svenska Istanbulinstitutet möjliggör en kombination av forskning på bred front och närsynt bevakning av pågående samhällsskeenden i regionen. Därmed får Sverige tillgång till en unik kompetensresurs i den världspolitiska hetluftens metropol. Som nuvarande chefsledning vill vi verka för en fortsatt utbyggnad av denna verksamhet. Institutets anknytning till högskolor i Sverige, liksom de omfattande kontakter som finns med turkiska universitet, är en självklar del av konceptet. Vi gläder oss också åt det intresse som andra nordiska länder visar. I avsaknad av egna institut i Istanbul samarbetar de med SFII. Studenter från hela Norden kan söka våra stipendier och delta i institutets kurs- och konferensverksamhet. Norge har under en längre tid årligen bidragit med ett generöst anslag till institutsbudgeten. Norska universitet vill med SFII:s hjälp bygga upp en egen forskarnärvaro i Istanbul. Från danskt håll sonderas möjligheterna att få till stånd en kulturell representation i megastaden Istanbul, och där är också SFII en bra utgångspunkt. Hellre en norrman på Svenska Forskningsinstitutet i Istanbul än en ny Sverige-historia i Norge! |
|
Svenska Forskningsinstitutet i Istanbul (SFII) grundades 1962 och blev tillsammans med de två andra svenska institut som redan fanns i Rom och Athen en bas för arkeologi och annan humaniora i Medelhavsområdet. SFII har sedan dess utvecklats till ett multidisciplinärt centrum för forskning i såväl humanistiska som samhällsvetenskapliga ämnen och med alltmer dragning åt nutid och dagsaktuella frågor. Under SFII:s halvsekellånga existens har alla de politiska förändringar som samtidigt ägt rum i regionen gjort Istanbul till en första rangens utkikspost för studier av nationella och transnationella strömningar över Eurasien och Mellanöstern. I början av 1960-talet hade den turkiska republiken efter 40 års omvälvande stats- och nationsbygge just haft sin första militärkupp. Några år senare eskalerade Mellanösternkrisen till ett bestående internationellt trauma. När slutligen kalla krigets dagar var över på 1990-talet, öppnades portarna till det som varit handelskaravanernas och turkfolkens vandringsvägar genom det inre av Asien. Geografiskt sträcker sig Istanbulinstitutets relevansområde från Centralasien till östra Medelhavsområdet med angränsande regioner som under historiens gång stått under det bysantinska eller osmanska rikets hegemoni. De senaste decenniernas tillbyggnad och renoveringar av institutslokalerna i Istanbul på det svenska generalkonsulatets historiska tomt i hjärtat av Istanbul har i sin tur rent fysiskt gjort SFII till en plats där allt fler forskare och studenter kan vistas för eget arbete och möten med andra forskningsaktiviteter. Sverige har haft fast diplomatisk representation i Turkiet alltsedan 1734-1735, då de unga herrarna Carl Fredrik von Höpken och Edvard Carlsson, senare Carleson som adlad, utnämndes och installerade sig som chargés d’affaires/ministrar i Konstantinopel. Deras första åtaganden var att reglera Karl XII:s skulder efter dennes 5-åriga vistelse på osmansk mark 1709-1714, att sluta handelsavtal och försvarsallians mellan Sverige och Turkiet samt att förbereda protestantisk religionsutövning i den osmanska huvudstaden. Den tomt i stadsdelen Beyoğlu, äldre tiders Pera, norr om Gyllene hornet, där svenska Generalkonsulatet ligger idag – svenska statens äldsta egendom i utlandet – införskaffades 1757 av efterträdaren Gustaf Celsing d.y., son till Gustaf Celsing d.ä., som varit med Karl XII i Bender. En senare beskickningschef, Gerhard Johan von Heidenstam, köpte 1787 den intilliggande jordplätt på norrsidan där knappt 200 år senare det svenska forskningsinstitutet skulle komma att få sina första egna lokaler i ett hus som tidigare varit bl.a. konsulsbostad. Efter den Turkiska Republikens grundande 1923 flyttade främmande makters beskickningar till den nya huvudstaden i det inre av Anatolien. Den svenska legationsflytten var fullbordad 1934. Palatset i Istanbul stod till Ankara-ambassadens förfogande men fick ingen egen diplomatisk status förrän 1953, då det inrättades som konsulat. Ett decennium senare, 1962, samma år som SFII bildades, uppgraderade det till generalkonsulat, vilket det är än i dag. Forskningsinstitutets verksamhet skulle komma att ta riktig fart i mitten av 1970-talet, sedan man fått överta ett av de två hus som fanns på konsulatsområdet och beviljats ett årligt bidrag från staten. För svenska universitet och högskolor är SFII/Istanbul i likhet med de två andra instituten i Rom och Athen en förmånlig utpost – ett slags ”andra campus” – i det allt intensivare arbetet för en internationalisering av forskning och högre utbildning. Lärosätena bidrar i sin tur till uppbyggnaden av institutens verksamhet genom affiliering av forskare och studenter till instituten och genom medverkan i kurs- och forskningsprogram som sedan genomförs vid något av dessa svenska ”campus” utomlands. Forskningsprojekten vid SFII har stor spännvidd såväl ämnesmässigt som kronologiskt. Det äldsta och mest omfattande projektet är utgrävningarna i Labraunda, en kultplats för ”Zeus med dubbelyxan (labrys)” i det antika Karien (sydvästra Turkiet) några århundraden före vår tideräkning. Grävningarna inleddes på privat basis av svenska arkeologer redan 1948, långt innan det fanns något institut i Istanbul. Nu drivs de som ett delat fransk-svenskt projekt med vetenskapligt stöd från bland andra Institut Français d’Etudes Anatoliennes i Istanbul och Uppsala Universitet. Andra historieinriktade projekt har handlat om gudsbilden i 300-talets bysantinska Kappadokien, arkitektoniskt symbolspråk från tidig-bysantinsk tid, osmansk arkitektur och Karl XII:s maktutövning över Sverige under åren i Osmanska riket. Den nutidsrelaterade forskning som bedrivs vid SFII är till stora delar av sociokulturell eller sociopolitisk karaktär. Ofta handlar det om frågor som rör mobilitet och identitet av olika slag (migration, gränsöverskridande kulturmöten, flyktingskap, medborgarskap, nationell identitet, språkpolitik, transnationalism, minoritetspolitik m.m.). Den internationellt mest kände av de personer som innehaft förtroendeposter för Svenska Forskningsinstitutet i Istanbul är ambassadör Gunnar Jarring (1907–2002). Efter sin pensionering från utrikesdepartementet var han ordförande i SFII:s styrelse 1974–1978. Gunnar Jarring var inte bara världsberömd diplomat. Han var också turkolog med fokus på uighurernas språk och kultur i det forna Östturkestan – dagens Xinjiang i nordvästra Kina. Vid sidan av en lysande karriär som svensk envoyé fortsatte han livet ut att engagera sig i det vetenskapliga studiet av uighurernas kulturhistoria och deras östturkiska dialekter. Gunnar Jarring lämnade efter sig både en egen omfattande vetenskaplig produktion och numera renommerade samlingar av handskrifter och tryckalster. Förutom den östturkestanska handskriftssamlingen på universitetsbiblioteket i Lund, som är en av de största i sitt slag, finns vid SFII/ Istanbul en Jarringsamling, som genom Kungl. Vitterhetsakademiens försorg donerades till institutet år 2012. Denna består av närmare 5000 verk som var i Jarrings privata ägo fram till slutet av hans liv – mest böcker men även kartor, handskrifter, manuskript, kataloger m.m. De är författade på en mängd olika språk, centralasiatiska såväl som västerländska och andra asiatiska språk. Huvudsakligen rör det sig om publikationer från 1800- och 1900-talen, vilka tillsammans ger en bild av utvecklingen i det inre av Asien från kolonial tid till våra dagar. Väl installerad som en särskild avdelning av forskningsinstitutets bibliotek, döptes samlingen till det för utländska besökares skull engelskspråkiga En värdefull del av SFII:s Jarringsamling är västerländska reseskildringar från Centralasien och angränsande områden i Asien. Den här delen av världen har i modern tid under långa perioder varit ett För mig som chef för SFII, 2012–2014, och därefter som utsänd professor från Stockholms universitet med ansvar för institutets Jarringsamling 2015-2017, var det en sann glädje att medverka i utvecklandet av den potential institutet har för forskning på bred front och närsynt bevakning av pågående samhällsskeenden i den turkspråkiga världen och angränsande regioner. Genom sitt fysiska läge är Turkiet inte bara ett geopolitiskt utan också ett geokulturellt viktigt land. Det har i långa tider varit och fortsätter att vara en genomfartsled med allt vad det innebär av handelsutbyten och kulturflöden. Turkarna är alltjämt angelägna om att få räknas in i den västerländska gemenskapen, men samtidigt håller de sig à jour med olika samarbetsformer i det asiatiska närområdet och längre österut. Med sina biblioteksresurser, inte minst då Gunnar Jarrings eurasiatiska boksamling, och sin breda vetenskapliga verksamhet, erbjuder SFII en unik forskningsmiljö för studier inriktade på de landområden som en gång utgjorde Sidenvägens kultursfär. |
|
Turkfolkens tidigare historia kännetecknas av nomadisk rörlighet och långväga förflyttningar. Turkietturkarna är bland dem som har färdats längst, och de kan stå som sinnebilden för den mänskliga förbindelsen mellan öst och väst, mellan det fjärran östern och Europa. Dagens Turkiet påminner oss – kanske mer än något annat land – om det kontinuum som finns från Europa till det bortre av Asien. Landet är den västliga utposten i en kultursfär som sträcker sig från sydöstra Europa tvärs igenom det inre av Asien och som under sin historia varit i kontakt med en mängd olika civilisationer. Turkfolkens resa västerut startade några århundraden in på den kristna världens tideräkning, då turkietturkarnas förfäder oghuzerna fortfarande ingick i de ännu ej differentierade turkomongoliska nomadklungor som rörde sig över det innerasiatiska stäpplandet och områden söder därom. Det geografiska Turkiets historia börjar år 1071, då seldjukerna vann sitt första slag mot Bysans vid Manzikert (turk. Malazgirt; norr om Vansjön), hävdar Andrew Mango i boken The Turks Today (London 2004). När seldjukernas storhetstid led mot sitt slut, anvancerade en annan oghuzisk dynasti in över Anatolien, nämligen osmanerna, med namn efter den stamhövding som ansågs vara dynastins grundare. Bursa, Edirne (Adrianopel) och Istanbul blev i tur och ordning deras huvudstäder. De kom också till Wiens portar (1529 och 1683), men där vände det. Balkan blev ”europeiskt”, medan det som till slut återstod av osmanerna blev en turkisk nation, fysiskt förankrad i Mindre Asien och det anatoliska kärnlandet. Landsfadern Kemal Atatürk gav turkarna ett hem, men resan fortsatte – både i tid och rum och mentalt; medan gästarbetare och studenter gav sig av till Tyskland, Sverige och andra länder i Västeuropa, skrev en ny generation av författare om resor och möten mellan land och stad, mellan tradition och modernisering, mellan invandrarmiljöer i främmande land och livet i barndomsbyn etc. I sin numera klassiska essäsamling Beş Şehir (”Fem städer”) från 1946 och i senare, modifierade utgåvor beskriver Ahmet Hamdi Tanpinar (1901–1962) sina besök i Ankara, Erzurum, Konya, Bursa och Istanbul, där han försöker fånga den moderna, fysiska stadens själ i den ”förlorade” historiens ljus. Även den idag så uppmärksammande Orhan Pamuk (f. 1952) reser mycket i både yttre och inre bemärkelse i sina litterära verk. Författaren tycks ständigt brottas med motsatsförhållandet mellan jaget och den andre, vilket i kortromanen Beyaz Kale (1985; sv. övers. 1992: Den vita borgen) tar sig uttryck i de till förväxling föränderliga rollerna hos herremannen och slaven – från öst respektive väst – eller mellan jaget och det andra jaget, vilket Pamuk till och med lyfter fram som ett personlighetsdrag hos sig själv, när han i boken İstanbul – Hatıralar ve Şehir (”Istanbul – minnena och staden”; 2003) tecknar bilden av sin barndoms stad från 1900-talets mitt. En mer vardagsrealistiskt och politiskt orienterad resenär är författarinnan Adalet Ağaoğlu (1929–2020). Romanen Fikrimin İnce Gülü (”Min tankes spröda ros”; 1976) berättar om den turkiske gästarbetaren Bayram som med sin honungsgula Mercedes skulle köra in i sin gamla by och visa att han blivit en annan. Men resan hem genom Europa kantas av olyckor och snart är hans dyra bil inte mycket att skryta med. Vad finns då kvar och vem är han, när symbolen för det nya välståndet omintetgjorts? Utan att hälsa på i byn vänder han om och kör därifrån. I Romantik bir Viyana Yazı (”En romantisk sommar i Wien”; 1993) av samma författare går resan i den andra riktningen. En turkisk gymnasielärare i historia åker på semester till Wien och fascineras av stadens förflutna, inklusive de osmanska belägringarna, som för honom blir ett uttryck för ett närmande mellan europeisk och turkisk kultur. Romanen publicerades i en tid då både intresset för det osmanska kulturarvet och ansträngningarna för ett närmande till EU hade fått ny kraft i Turkiet. |
|
|
|
Hos uzbekerna – ett av det tjugotal turkfolk som lever i det före detta Sovjetunionen och därbortom – finns ett ordspråk som förklarar att man bör göra allt för sin gäst: Mehmon otadan ulug’, ’Gästen är större än fadern’. Det uttrycket fick jag själv till svar en gång på universitetet i Bukhara, då jag efter en lång intervju bad om ursäkt för att ha rubbat en professors undervisningsschema en hel eftermiddag. Visste jag då inte att gästen alltid kommer i första hand, anmärkte professorn och bjöd på ännu mera te och frukt. Den riktigt betydelsefulla gästen får sitta i högsätet, om så husfadern själv är med och måste maka på sig till en ”lägre” plats vid bordet. Gästen blir därmed ”större”, som ordstävet säger. Vad händer då med den resande och den mottagande, gästvänlige turkens egen identitet? Vilka är turkarna idag? Förblir de asiater eller blir de mer och mer europeer? Eller är det helt enkelt meningslöst att försöka skilja mellan asiatiska och europeiska kulturhistoriska särdrag? Den turkiska gästfriheten är en gästfrihet präglad inte så mycket av undergivenhet som av värdighet och stolthet – och målmedvetenhet. I tidskriften Cornucopia (2005) frågar journalisten Andrew Finkel ”Who are these Turks?” och skriver själv till svar: ”The Turks are a people who transform the populations whom they conquer but who are themselves transformed. Manzikert in 1071. Brussels tomorrow?” |
|
Museets stora entré leder tankarna till iranska och centralasiatiska iwaner. Panoramafönstren och den vita marmorn i pelare och tak omges av blått kakel smyckat med arabisk kalligrafi och arabesker. Huvudkupolen har lånat drag från Lutfallahmoskén i Isfahan. Interiörens öppna rena ytor, korancitaten och upprepningen i former och ornamentik ger ytterligare tonvikt åt den för islam så grundläggande idén om enhet och universalism, kontinuitet och oändlighet. Även museets terrasser och trädgårdar är fulla av islamisk symbolik. Det bubblande vattnet i fontänerna och den vita färgen i blommor och byggnadsmaterial påminner om betydelsen av renhet i både fysisk och andlig bemärkelse. I gallerierna för permanenta utställningar visas islamisk arkitektur och kalligrafi, miniatyrer och artefakter från olika delar av den muslimska världen. Från den osmanska kultursfären finns – förutom skriftkonst i form av illuminerade koraner, sultandekret och vetenskapliga akter – turbanställningar med gnistrande pärlemorinläggningar, en ceremoniell pistol med ett rovlystet tigerhuvud längst ut på kolven och en islamisk måne på pipan, Iznikkeramik, mynt, juveler och textilier samt ett överdådigt rum i rött från ett rikemanshus i 1800-talets Damaskus. |
|
|
|
Den universalism, eller gränslöshet, som man kan tycka sig skönja i islamisk tro och kultur är snarast dess anspråk på människans hela liv, eller kanske bättre, människans hela vardag. Islam är en av de mest ”vardagsreglerande” av världens stora religioner, och den inbegriper hela människan i både bokstavlig och bildlig mening. Kontakten mellan den troende och gudomen förutsätts vara direkt utan assistans eller kontroll av klerikala hierarkier, vilket ju är fallet bland de kristna. Men direktlinjen till gud görs avhängig av den troendes alla gärningar. Människan är som medlem i |
|
|
|
När jag hunnit en bit längre in, får jag en bättre bild av rummets olika avdelningar och allt som försiggår därinne. En ung man i mörka långbyxor och vit skjorta står vid en pelare och bugar sig i bön. Den lille pojken som är med honom försöker så gott det går att följa hans rörelser. Bakom dem ansluter andra män - unga och gamla - stående på rad och vända mot den vägg där en ”bönenisch”, Klungor av samtalande kvinnor syns i halvdunklet borta vid den andra långväggen. Här och där ligger någon och vilar eller sover. Mitt på salens upplysta huvudstråk, inte långt från monumentet över Johannes döparen, Koranens profet Yahya, ser jag två gamla män i skräddarställning. De är helt stilla, orörliga. Är de försänkta i bön, väntar de på någon? Kanske hör de till dessa blinda män som lär finnas i Umayyadmoskén som ett slags religiösa funktionärer? Medan jag förbereder kameran för ett foto på männen, går en skock beslöjade tonårsflickor fram till en av dem. De säger något till den gamle, och denne läser sedan en kort bön tillsammans med flickorna. Jag stannar till en stund och sätter mig på golvet vid en pelare längst ned på denna moskégata. Med hela det långa rummet i blickfånget erinrar jag mig en krönika av den turkiske satirikern Aziz Nesin, |
|
|
|
Förhållandet mellan politisk handling och religiös tro är sällan eller aldrig någon enkel ekvation. Men religiöst grundade kampanjer och handlingar kan självklart bara förstås och analyseras utifrån kunskap om den specifika religionens trossatser och historiska förankring. |
|
Hösten 2005 är jag den uzbekiska vetenskapsakademiens gäst och bor mitt i den uzbekiska vardagen, i hjärtat av Tasjkent. I vårt bostadskvarter går livet sin gilla gång. Alla bröllopsfesterna i september följdes av den muslimska fastemånaden i oktober, då man skulle kunna hamna direkt i paradiset, om man råkade dö under den perioden. Slutet på fastan firades i dagarna tre; vi bar mat och bakverk till grannarna och fick lika mycket med oss tillbaka. Uzbekerna värnar om sina traditioner, och landets president, Islam Karimov, drar sina politiska växlar på dem: ”Staten börjar i kvarteret” lyder ett visdomsord om De traditionella ritualerna varvas med nya högtider för att fira den suveräna staten Uzbekistan: Självständighetens dag (1 september), Språkets dag (21 oktober), Uzbekiska flaggans dag (18 november), Konstitutionens dag (8 december) – åtföljda av den allestädes närvarande parollen om att landet går mot en storslagen framtid. Den som sedan frågar när denna framtid kan tänkas infinna sig faller emellertid i onåd, om han dessutom undrar hur den ljusnande framtid kan tillskrivas ett land där fattigdom och ohälsa dominerar. Tidningen Ett slagord som upprepats av Karimov otaliga gånger – i samklang med det omhuldade begreppet |
|
|
|
Mycket har dock förändrats i uzbekernas vardag sedan upploppen i Andidjan för ett knappt halvår sedan, den 13 maj 2005. Brytningen med väst kom abrupt och märks påtagligt både inom affärsnäringar och i akademiska sammanhang. Attityden mot främlingar är kärvare och universiteten har avkrävts redogörelser för sina utländska kontakter under de senaste fem åren. Desto mer hyllas den gamla vänskapen mellan Ryssland och Uzbekistan, och den som tidigare uttryckt sig kritiskt om den sovjetiska eran har anledning att tänka om. Historieskrivningen kan ännu en gång komma att revideras. Ämnesföreträdare från mitt institut i Tasjkent inbjöds tidigt i december till Moskva för att tillsammans med kolleger från andra f.d. sovjetiska republiker söka enas om en gemensam analys och beskrivning av olika ”historiska epoker”. Folks reaktioner på den nya intimiteten mellan Uzbekistan och Ryssland är i många fall positiva, om än något avvaktande eftersom händelseutvecklingen har gått så snabbt. En del talar om utsikten att alliansen kanske kan hjälpa upp landets dåliga ekonomi. Andra kommentarer går ut på att Putin, som växte upp i Uzbekistan och som verkar komma bra överens med den uzbekiske presidenten, kanske kan ”ta hand om” Karimov på ett sätt som uzbekerna inte själva anser sig mäkta göra. För vidare populär är Karimov inte, och det förtroende han tidigare eventuellt kan ha åtnjutit som den trots allt starke ledaren med kraft att hålla ordning på landet har falnat efter Andidjan, där han visade att han inte ens drar sig för att skjuta mot sitt eget folk – hans största misstag, enligt somliga. Trots den självcensur som råder i både dagspress och vetenskapliga arbeten talas det man och man emellan ganska respektlöst om presidenten och hans maktutövning. Honnörsordet Putin, Kazakstans president Nazarbaev och Karimov hade hamnat hos Sankte Per och fick ställa var sin fråga till honom. Putin frågade: Hur länge dröjer det innan det råder frihet och demokrati i mitt land? Ungefär 50 år, svarade Sankte Per, och Putin sa bekymrat: Oj, så länge lever jag inte! Nazarbaev ställde samma fråga och fick höra att det nog skulle ta minst 70 år. Han reagerade på samma sätt som Putin. När Karimov frågade hur länge det skulle dröja för hans land, sa Sankte Per efter en stund: Oj, så länge lever jag inte! |
